Livskris.
Var det här allt började?
Eller var jag förlorad före.
Eller har jag bara tappat bort mig själv på den långa vägen i vår snåriga vardag?
"3 dagar och 2 nätter ifrån min Alfred sliter mitt hjärta itu. Än vet vi ju faktiskt inte ens om smulan i magen kommer klara sig, och de närmaste dagarna kanske är all tid jag får med henne/honom ifall ödet vill att vi ska få en änglabäbis, även om kärleken alltid kommer att finnas och smulan kommer vara en del av vår familj oavsett utgång. Vägen framför oss är tung, oviss, lång och full av rädsla, men det är värt alla tårar, alla timmar isär, all oro om vi i slutet får komma hem med ett litet knyte och vår trio blir fyra. Det är vårt mål, och jag försöker se detta framför mig för att inte ge upp.
Armvecken är svullna, blå och sönderstuckna och nålarna i händerna får hela armen att domna. Blodtrycket är inte under kontroll och i nuläget vet ingen om jag och smulan överlever 4 dagar till, eller 4 veckor, men jag ska kämpa tills sista sekund för att öka oddsen för vår familj.
Jag har fått träffa en aurora-barnmorska för att minska risken för krampanfall och svimning vid alla sprutor eftersom jag är så rädd för nålar, detta är det enda som känns som personalen gör rätt.
Läkarna förbereder oss på att förlora vår skatt, att de måste se till att rädda mitt liv först, att jag ska se knytet som ett foster och inte som vårt barn innan detta är över. Jag lyssnar inte på dem, stirrar upp i taket och tänker att jag är inte så stark att jag klarar att förlora vårt barn, det skulle bli min undergång, Henriks undergång, skulle vår kärlek klara den belastningen?
Jag tänker hålla mig fast vid bilden av henne/honom i min famn och inte ge upp. Från första vetskapen om smulan i magen har jag älskat enormt och jag tänker inte sluta nu för att vetenskapen står och flämtar mig i nacken. För att läkarna stirrar sig blinda på provresultat, vet de inte hur mycket kärlek kan hela och läka?
Jag ser knappt vad jag skriver det flimrar och jag har svårt att fästa blicken, men jag måste få ur mig orden innan de kväver mig, måste hålla mig vaken. Kan knappt öppna vänsteröga pga svullnaden, och sköterskan erbjöd sig att hämta frukosten åt mig så jag slapp gå utanför rummet så här, trots att det är första dagen jag skulle få kliva upp ur sängen. Permission från sängarrest vid frukost, det borde väl vara ett gott tecken?
Trots alla tunga tankar, gigantiska rädsla och all vetskap om vad som kan gå fel känner jag mig lyckligt lottad. Av kärlek är jag rikast i världen, känns det som... Och för det vill jag tacka min familj som alltid finns vid min sida".
Dagsboksanteckning januari 2007, Östra sjukhuset Göteborg
Med kärlek från en vilsen själ
Helen