onsdag 30 september 2009

Gosse-dop
Så här på höstkanten ljusar en traditionell tillställning som dop upp tillvaron, och kanske ännu ljusare blir det med tidlösa, handgjorda uppvaktningar. Här kommer två dopgåvor som tillägnats små gossar som namnges nu på starten av myshetens årstid. All lycka i världen till de två små!


Den första är en tavla med alla viktiga siffror på kanten i botten, med ett silverkors i nedre kant, en vacker dikt i mitten och som pricken över I:et, gossens namn: Fabian. Dikten är skriven av Siv Andersson, den är verkligen vacker... Klicka på bild nummer 2 för att få en större bilda att läsa från.







Den andra blev en skylt med den underbara lilla kända bönen, och namn och dopdatum. Även här knöt jag i ett sött silverkors -de är verkligen underbara! Det gör så mycket för hela tavlan/skylten med en så sägande detalj. Namnet: Colin, blev väldigt fint att skriva tycker jag, enkelt men vackert!




Livets väg är inte alltid lätt att färdas på, därför önskar jag de små liven all lycka till på sin långa väg genom livets skeden.

När barnen är så små så verkar varje andetag, varje gäspning, varje suck och blinkning som ett litet mirakel! Det finns inget ljuvligare än de små liven... Och det går inte ens föreställa sig hur stor kärleken är innan man "drabbas" av barn.

Ju större de blir, ju mer vilja, de blir trotsiga, smutsiga, och klivet från att vara ett oskyldigt spädbarn, till en bråkig unge, tas fort. Då är det vardags-rutinen som tar över den där överväldigande kärlekskänslan -det är inte lätt att vara berusat förälskad varje stund i sina barn när sömnbristen är konstant och det bara gäller att torka, tvätta, gnälla, gråta, trösta, städa och plocka... Från att vara så där härligt speciell som mamma -ensam i världen med sitt nyfödda underbaraste barn- till att bli en tjatig småbarns förälder som vilken vanlig "Svensson" som helst, skedde på ett ögonblick.

Igår läste jag om Barncancerfondens barnkalender, och om ett av barnen där. Victor. (Victors blogg) Jag blev så berörd. Hjärtat stannade liksom upp, och jag kände mig, mitt i gråten,oerhört lyckligt lottad.
För visst är den där lilla smutsiga rackarungen som hällt ut sin mjölk (med flit) över hela köksgolvet ändå underbar? Bakom maten kring munnen finns ju de där alldeles unika små läpparna som jag blev högt över öronen förälskad i vid första ögonkastet... Blicken är densamma trots ett par år fyllda. Det där leendet som fick mitt hjärta att slå volter första gången... Det är samma leende nu... Samma barn... När jag då stannar upp och möter lill-ungens blick inser jag att jag är ju visst fortfarande sprudlande förälskad i mina barn! Men den bubblande hickan i magen inträffar så ofta att jag inte ens märker den längre, jag inser att det är små mirakel som sker varje minut, varje dag i närheten av mina små älskade busfrön. Och jag är så van vid dessa små mirakel att jag knappt lägger märke till dem mer... Ibland behöver man en påminnelse om allt det vackra i livet -för ibland tar man lyckan så för givet.

Tänk att ha så mycket kärlek kring sig att man vänjer sig så vid den att man glömmer av den mitt i allt kaos! Vad orättvist mot dem att jag tar dem för givet i min vardag, och inte uppskattar dem oavsett skrik, panik, spill och trill... Livet är så skört, som en glittrande spindeltråd i livets vardagsnät.

Stanna upp en sekund och se vilka mirakel du har kring dig -uppskatta dem, stora som små, ett mirakel är ett mirakel oavsett storlek. Häng inte upp sig på allt som du inte har eller kan -utan njut och känn lycka över det som är verkligt! Det tror jag är den rätta vägen till lycka. Alla förtjänar att hitta lyckan, den finns kanske närmare än du tror. Lycka. Och det önskar jag dig. Tack för din tid...

Varmaste kramar Helen

6 kommentarer:

Madre sa...

Ja, skriva, det kan du!
Mina mirakel är stora o förälskelsen är kvar.
Dessutom har jag ju fått två små nya mirakel att vara förälskad i!
Som jag sa innan idag så är det lite jobbigt när man har varit nära länge, en dag o en natt, då gör det lite ont att inte träffas på en hel dag!
Men jag är ju så lyckligt lottad att jag träffar både mina små o stora ofta! Älskar er alla!

Sari sa...

Vilket fint inlägg du skrivit!
Många fina och tänkvärda ord som fick mig att stanna till och tänka.
TACK!
Ha det så bra! Kram Sari

lina sa...

tack för din tankeställare! jag var tvungen att gå från datorn en stund och pussa lite på mina små som ligger och andas tungt i varsin säng. victors blogg fick tårarna att rinna och dina ord fick mig att inse att kissiga lakan, smulor på köksgolvet, intorkade vällingflaskor och vakennätter är något att vara tacksam för – det betyder ju att jag har någon att älska över allt annat...

sov gott!

annika sa...

Otroligt tänkvärt! TACK! Tavlorna är underbara och Siv´s dikt är så ljuvlig.
annika

Anonym sa...

Kära Vitaminen!

Vad vacker du skriver! Brukar sällan läsa vad som står i olika bloggar och hemsidor, men detta fångade mina ögon! En poet av guld som påminner oss att ta vara på livets alla stunder, behövs alltid och fler av!

Tack för att du hjälper mig att öppna mina ögon lite till..

puss från den andra pralinen

Malin sa...

Helen du skriver underbart och jag håller med dig om Victors minnesblogg....den är vacker och sorglig! Det får en att krama om sina underbara barn en extra gång! Kram!