torsdag 14 juli 2011

Här och nu

FÖRORD...okej jag vet att jag borde skriva detta inlägg och redovisa det fina resultatet från vår insamling till Barncancer-fonden, och att jag borde visa alla våra nya varor i butiken... Borde och borde... Nej, stopp! Här finns inga måsten. Inga regler och inga krav. Här ska allt skapas från hjärtat, både pysslet och bloggen. Så eftersom följande tar upp all min tanke-verksamhet är detta det som skrivs...

Pris för plåthjärta med änglatext: 59 kr

Regnet smattrar mot fönsterrutan och jag känner mig inte på det bästa humöret. Mitt tålamod är på bristningsgränsen och min ork har för länge sen runnit ut.
Kroppen värker så varje tangent jag trycker på bränner i armarna, och att sätta mig med pensel och måla ur mig min bitterhet är inte att tänka på. Medan jag väntar ivrigt på att värktabletterna ska börja hjälpa mig, fastnar jag i tankar över min nästa milstolpe i livet.
Att tatuera mig.
Och som vanligt när jag väl går in för något så gör jag det 110% och kommer därför att tatuera ganska stort. Jag har tänkt på det i många år, övervägt noga för- och nackdelar. (Även om jag inte hittat många nackdelar, inga faktiskt om jag ska vara ärlig, det är mest andras åsikter som kan innehålla negativa klanger men detta gäller mig och inte dem.)
Jag kan inte ha smycken då jag har svår nickelallergi, jag ser detta som ett sätt att smycka sig.

Med tanke på val av motiv går jag igenom mig själv, och ett ordspråk dyker upp i huvudet:
"Om du vill lära känna dig själv så lägg märke till vad du oftast tänker på..." (eller liknande)
Och då har jag kommit fram till att jag är väldigt ytlig!
Jag? Ytlig? Det känns inte som om jag är det...

Så jag började analysera det också -och oftast ser jag faktiskt till personligheten och glimten i ögat hos folk. Jag försöker känna av utstrålning och energi och dömer faktiskt inte efter utseendet... På andra... Men när det gäller mig själv är det annat ljud i skällan!
Varenda skavank ska jag noga syna och förolämpa mig själv i tanken. "Jag som är så rund borde inte ens få gå in på ett café..." eller "Skäms på dig, Helen, att du ens överväger att köpa fredagsmys, du som borde tappa ett par kilo för att inte behöva skämma ut dig" osv osv. Sen tycker jag synd om mig själv och vräker i mig ännu mer än jag borde??? Hjälp sökes -kan man tycka.


Men ärligt talat, hur många känner inte igen sig?! (även om man helst inte vill erkänna sådana här drag så tror jag inte att jag är ensam om denna nästan sorgliga ovane-spiral). Visst är det löjligt hur man ser på sig själv... När jag låter tankarna löpa vidare kommer jag till nästa ordspråk som jag faktiskt försöker leva efter:
"Ingen kan allt, men alla kan något."


Så om jag lovar att inte döma efter utseende, utan istället som djur gör -liksom nosa mig fram till vad det är för en slags medmänniska jag har i närheten, kan du lova detsamma? Döm inte mig för mina brister. Utan låt mig växa i dina ögon beroende av vad jag har i hjärtat... Varken bättre eller sämre, bara olika.
Kan jag något som inte du kan så hjälper jag dig gärna, och tvärtom. Det jag kan, har jag samlat på ett ställe -i min lilla butik i Limmared!

Butiken har stängt v. 31
då är jag på semester och min mamma arbetar så ingen kan hålla öppet.
Annars är det öppet hela sommaren.
Tisdagar 14-18
Lördagar 10-14




Oj då. Som vanligt har jag svamlat iväg mig från ämnet- nämligen tatueringar.
Det är inte lätt att återspegla sig själv, sina värderingar och sitt liv på ett par centimeter av kroppen, vilken uppgift jag har framför mig när jag ska bestämma mig för hur den ska se ut och vad det ska stå. Tur det regnar så jag kan sitta inne vid datorn med gott samvete, och kanske tur att jag är lite rundare än en del andra för då har jag ju faktiskt mer yta att jobba på! Se där, inget ont som inte för något gott med sig.

Imorgon hoppas jag på sol, i både sinne och på himlen. För tankarna behöver rensas och min bleka hy behöver lite värmande solstrålar så jag får ny energi. Sommaren är till för att njutas av, och det hoppas jag att du gör... Njut.


Tack för din tid.

Somrigt soliga och vimsigt virriga kramar
Helen

3 kommentarer:

Pernilla sa...

Du är en av de mest fantastiskaste människor på jorden. Jag önskar dig allt gott.
Det du skriver rör mitt hjärta och dina skapelser värmer!

Massor med cyber kramar från Pernilla

Lena sa...

Älskar dig, min ängel!!!

Weronicha sa...

du... ja läser varje inlägg du gör, jag älskar varje fotografi i din blogg, men jag måste säga... detta e ett av de bästa! de du skriver e så sant o så ärligt! alla har vi våra fel å brister, men de e alltid lättare o se andras misslyckanden! Jag skulle GÄRNA se din tatuering, skissad eller färdig, o .. ja e glad att du finns, även om vi aldrig kommer ses! bara så du vet ;D KRAM